Hej Magsjuka

Nu har jag alltså bytt läge. Från den stora staden till den lilla byn på landet. Från avgaser påväg till jobbet till väckning klockan sex av att tuppen gal!

Häromdagen hoppade jag mig på en skumpig bussfärd från Mahatma Gandhi busstation i södra Hyderabad på väg mot Zaheerabad, en ort inte alls långt från Pastapur där jag skulle spendera närmaste månaderna. Med vinden blåsandes i mitt ansikte snurrade tankarna i mitt huvud. Vad kan jag förvänta mig av en liten indisk by?

Tre timmar senare. Jag och mina två väskor krånglade oss ut ur bussen. Ett samtal till Suresh och jag och mina väskor satt i en vit jeep tillsammans med honom och en förare. Efter lite lätt middag och lite fruktinköp blåste vinden återigen i mitt ansikte för att tio minuter senare slut utanför ett litet hus. Mitt hus. Jag möttes av två kvinnor. ”Det här är Shakunthia”, berättade Suresh, ”hon kommer laga din mat”. Kvinnan kom vankandes med en käpp och hälsade ”Namaste”. Suresh fortsatte; ”Det här är Veeramma, hon städar åt dig om du vill”. Några till Namaste utbyttes och vi fortsatte in i huset. Ett mysigt litet hus med sovrum, kök och vardagsrum. Och så en liten trädgård.

Första dagarna i mitt lilla hus var det många nyfikna besökare. Kvinnor i tajta hårknutar och vackra saris. Jag gjorde mitt bästa för att förstå tecken hit och dit. Resten fyllde kockerskan i. Vad hon hade att säga om mig, det vet jag inte men jag kunde förstå att hon var besviken på att jag inte åt tillräckligt. För tillsammans med otaliga besök i mitt lilla hus av män och kvinnor som kom för att säga Namaste kom även ett annat besök – magsjukan. Omställning i mat och annat gjorde att magsjuka för förta gången (!) tågade in till mig i Indien. Efter att Suresh och Sandeep insisterat blev det idag läkarbesök. Ordinerad juice och ingen kryddstark mat. Från Sverige fick jag råd om lite men ofta. Och trött på magsjuka som jag var så gjorde jag mitt bästa för att vara en lydig patient.

Ikväll kom Jayappa förbi mitt hur. Han gav mig ett löv och tog båda mina händer i sina. ”Namaste”. ”Namaste”, svarade jag. Med tecken visade han mig att jag skulle följa med honom. ”Home”. Jag hoppade upp på hans moped och vi åkte kanske två hundra meter till hans hem. Jag togs emot av hela hans familj – hans fru, två döttrar och två söner. De bjöd in mig i sitt allrum. Som tur för mig så pratade hans ena son engelska och översatte mellan mig och Jayappas familj. Han berättade familjen är väldigt tacksamma för DDS för innan DDS hade hans far arbetat som dagavlönad arbetare men idag, tack vare DDS har han tre acres land och han och hans syskon har alla kunnat gå i skolan. De serverade mig med kryddstarka snacks och sött bröd följt av kryddigt ris med grönsaker och vatten. I motsats till alla läkarråd var det bara att äta. Vi pratade lite om DDS och om den pågående festivalen i Indien – Dussehra. Mot slutet av konversationen så översatte sonen att familjen precis hade sagt att jag pratade så lugnt till dem. ”Hur då”, frågade jag, ”är det min dialekt?” ”Nee”, svarade han, ”de menar att du bemöter dem med respekt”. Det var nog den finaste kommentaren jag kunde få. Tack, svarade jag, sa hej till magsjukan och fortsatte äta mycket och sällan av det kryddstarka riset och grönsakerna.