Varv efter varv på ett snurrande band
Numera kan jag sällan välja när jag ska svettas, jag är svettig när jag vaknar på morgonen, när jag kommer till jobbet, när jag kommer hem från jobbet och i värsta fall tio minuter efter att jag har duschat. Madurai blir svalare och lite regnigare för varje dag, men temperaturen vill sällan sjunka under 30-grader. Värmen i kombination med den intensiva trafiken och en total avsaknad av motionärer längs gatorna, fick mig att skrubba träningsskorna rena från smuts och göra dem redo för inomhusbruk. Ett gym två minuters promenad från lägenheten är sedan några veckor tillbaka stället där jag väljer att svettas.
Vid första besöket skannades mina fingeravtryck och tre formulär skulle fyllas i innan jag hade ett medlemskap för lika många månader. För detta fick jag betala mer än vad jag brukade betala månadsvis för mitt gymkort i Göteborg. Med tanke på att det mesta här kostar en bråkdel i jämförelse med svenska priser, är denna träningsform uppenbarligen väldigt dyr och något som är begränsat till en mindre del av befolkningen. Träning är en klassfråga. Det är en klassfråga i Sverige och det är en klassfråga i Indien. Gymmet är en plats man inte bara har råd att gå till. De är också en plats man har tid att gå till. Det signalerar att du har ett arbete som ger dig fritid och som inte är så tungt för din kropp. Du kan före eller efter en arbetsdag få musklerna att värka utan att det påverkar hur mycket du kommer att tjäna den dagen. Det signalerar en livsstil där du kan välja att svettas.
Lite fundersam över vad jag ska träna i för kläder, försökte jag iaktta vilket mode som är gällande i denna miljö. Shorts, tights, linnen och t-shirtar. Det stämmer bra in på min vanliga träningsklädsel tänkte jag, om det inte vore för att jag nu bara ser män bära dessa. Efter en del observation och experimenterande har jag hittat en klädsel att känna mig bekväm i. Långa tights och min fulaste kurta, klarblå med vita blommor, mer lik en vaxduk än ett klädesplagg. Men den är lång och luftig och döljer således mycket av det som finns där under.
Uppdelningen mellan män och kvinnor, tillika föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt, blir extremt tydlig i gymmet. På övervåningen tränas kondition, på undervåningen tränas styrka. Kvinnorna håller sig för det mesta på övervåningen, ibland bärs några hantlar upp. De tyngre vikterna stannar på nedre plan med männen. Männen ska bli starka och kvinnorna smala.
Det finns alltid minst tre kvinnor i gymmet. Sällan fler än sex samtidigt. De tre som alltid är där är både smala och muskulösa och tränar i sport-bh och korta tights. De hänger på väggarna, en i omklädningsrummet och två i gymmet. Stora bilder vars syfte jag inte förstår mig på. Bilderna visar importerade ideal snarare än något som liknar verkligheten det minsta, någonstans egentligen. Inte en bild på gymmet visar heller en människa med indiskt ursprung, som om det inte vore i Indien.
De första veckorna tränade jag innan arbetet, tidigt på morgonen. En dag fick jag tips om att gå dit på kvällen istället, då är det mindre folk och dessutom fler kvinnor. På morgonen tränar vanligtvis bara män fick jag veta, men det är okej för mig att fortsätta komma på morgonen om jag vill det, försäkrade instruktören mig. Som västerländsk kvinna tillåts jag passera den sociala gräns som annars separerar männen och kvinnorna i gymmet, jag tränar mitt bland männen och vikterna, på deras tid. Men nästa dag går jag dit på kvällen istället, upptäcker att det faktiskt finns mer utrymme och ser fler kvinnor komma och gå. Stämningen känns bättre och stiger ytterligare när Justin Bieber börjar sjunga på högsta volym om sitt första brustna hjärta. Trots kroppsbilder som tåls att ifrågasättas och en uppenbar segregering mellan män och kvinnor, är det den stämningen jag väljer att ta fasta på.
När jag går de två minuterna till gymmet vet jag att min kropp kommer att få röra sig och arbeta hårt. Huvudet kommer att fyllas av enbart musik och strömmande AC-luft. Jag har funnit mitt ställe där jag kan koppla bort alla snurrande tankar om arbetet, om insekter som kommer in genom hålet som måste lagas i myggnätet, om dagarna som går alldeles för fort och alla de tusentals intryck som Indien förser mig med.
/Veronica Ahlenbäck