Att ha hemhjälp

Vi bor i ett fint men rätt slitet hus som går i rosa, gult och rött, i ett villaområde med familjer av olika slag, de flesta har nån anknytning till DDS. Det är härligt och vi trivs riktigt bra men det förekommer även en del, ofta praktiska, utmaningar. Något som tagit ganska mycket av vår morgontid och som lett till både skratt, förvirring och en hel del frustration är att vi har en hemhjälp som anställts av DDS. Detta är nått väldigt nytt för oss, ingen av oss skulle ens komma på tanken att anställa en hemhjälp hemma. Alla är vi rätt kritiska till rutavdrag, och alla har vi mycket tankar och funderingar kring vad denna situation innebär och hur vi bäst hanterar den.

Den första och mest uppenbara utmaningen är kommunikationsproblemen. För det mesta går det bra, förvirring och missförstånd tas med ett leende, gestikulerandet överdrivs och minspelet likaså, dunkar i ryggen får oss att känna att vi alla ändå bara är människor. Efter ett tag avanceras frågeställningarna och frustrationen börjar gro, från att lättsamt viftas bort till att bilda rynkor mellan ögonbrynen, från vårt håll och hennes. I början kom hon för tidigt om mornarna, när vi precis stigit upp ur sängen, yrvaken orkade jag inte riktigt med att försöka förstå, tog skydd inne på mitt rum och körde mitt yogapass. Vi stoppar i oss lite frukost, sen går det bättre. Dagarna rullar på. Ibland kommer hon, ibland inte. Ibland väntar vi, ibland inte. En dag, ganska i början, gör hon tecken som vi tolkar som pengar, vi kommer på att vi inte har betalat henne. Vi tänker oss inte för utan betalar henne rätt i handen, på hennes min förstår vi att det inte var så det skulle gå till. Det känns dumt, men vi tänker att det inte är hela världen, frustrationen över att inte ha koll gör oss matta. Att vara så beroende av en tredje part, eftersom vi inte kan kommunicera ordentligt, är kanske det mest tröttsamma.

Under de här första veckorna av acklimatisering har jag även läst Otso Harjus (2016) masteruppsats Women and Maids, som handlar om några indiska progressiva medelklassfeministers syn på hemhjälp. Uppsatsen tar upp en rad intressanta områden som makt, klass och genus och har fått mig att fundera ännu mer. Förväntningar. Efter att ha läst på lite förstår vi att hemhjälp ofta kan handla lika mycket om status som att faktiskt behöva avlastning. Det handlar om klass. Det är uppenbart att vi har, när vi nu hamnat mitt i Indien med allt vad det innebär, med våra pengar, vårt utseende, vårt språk och vår position hos organisationen, förflyttat oss till någon slags överklass.

Egentligen är vi väldigt obekväma med att ha någon som kommer hem till oss och städar, det är ovant, skaver lite. Vi kan ju själva, vi har ju tid. Ofta känns det som att situationen tar mer energi än den ger. Vi får dåligt samvete när vi inte är nöjda, får dåligt samvete för att vi vet att vi är så privilegierade, men är ändå trötta. Tänker att det är okej. Det är mycket att ta in, mycket att anpassa sig till. Inte minst sin plats på gräddhyllan. Samtidigt funderar vi över arbetstillfällen och hur det skulle uppfattas ifall vi avsade oss hjälpen. I Harjus (2016) uppsats ifrågasätts detta argument, vi tänker att det är komplext. Hur över- och medelklassens kvinnor skjuter över sitt arbete på andra, fattigare, kvinnor. Vad som definieras som empowerment och vem som räknas. Vi behöver egentligen ingen hjälp, men har accepterat den eftersom dealen redan var fixad, eftersom vi tänker att det är så det funkar. Vi kanske kan gå ner till två, tre dagar i veckan…

Vi funderar över hierarkier. Överallt finns det maktförhållanden, hemma liksom här. Men kanske blir det extra tydligt när de är nya och vi slängs in i sammanhang där vi inte riktigt vet vad som gäller och granskar allt extra noga. Just när det gäller hemhjälp så har vi förstått att det finns flera sorters hierarkier. De människor som utför hushållsnära tjänster har det ofta väldigt tufft i Indien, många lever med övergrepp och under stark kontroll. Exploateras. Enligt Harjus (2016) uppsats finns både det uppenbara maktförhållandet mellan anställd och arbetsgivare, men också mellan olika sorters hemhjälp baserat på vilka sysslor en utför. Att laga mat eller tvätta kläder ses som bättre än att städa toaletter. Vi märker att vår hemhjälp inte alltid städar toaletten och duschen fastän det är en del av överenskommelsen, ibland gör vi det själva istället för att det känns jobbigt att säga till. Det är väl kanske den konflikträdda svenskheten som kommer fram, eller bara förståelse för att det inte är så kul. Ibland säger vi till.

Att det alltid är kvinnor som städar är en annan dimension av makt. Kvinnans roll och anknytning till hemmet, och nu till så kallade reproducerande yrken, är en politisk fråga. Det handlar om traditionella patriarkala värden. Detta går att koppla samman med synen på manligt och kvinnligt, hur det ses som olämpligt för kvinnor att ta många andra lågavlönade jobb som inom byggbranschen men även hur frågan kring hemhjälp hanterats politiskt. Ofta marginaliseras kvinnor både i sina egna hem och andras. Det finns inget enkelt sätt att se på genus och klass, eller andra maktförhållanden, de spelar olika roll i olika sammanhang. Men att de kommer båda tydligt fram när det kommer till frågan om hemhjälp.

Vad innebär det att ha någon som jobbar i ens hem? Denna plats som då betyder vila, trygghet och avslappning för oss, men som blir hennes arbetsplats? Hur fungerar relationen? Är hemhjälpen en vän och/eller anställd? Går det att vara båda? Vi håller fortfarande på att känna efter, tänker att vi måste sätta ned foten när det gäller vissa saker men är gärna med och hjälper till även om det ses som lite tokigt. Vi försöker vara respektfulla, slappna av, sjunga med. En månad har gått, det känns fortfarande som att vi har gott om tid att få koll, eller inte, vi får se. Tid är en annan sak vi funderat över. Hur ser vi på tid, hur förhåller vi oss till tid. Som svenskar vill vi gärna ha koll, kontroll, över saker och över tid. Vi vill att utsatt tid gäller, att saker sker ”i tid”. Det funkar inte alltid i Indien. Ibland kommer hemhjälpen, ibland inte, ibland väntar vi, ibland inte. Ibland kommer vattnet klockan sju, ibland tio och ibland inte alls. Vi diskuterar och analyserar, ibland rycker vi på axlarna men ibland känns det jävligt jobbigt. Det är bara så det är. Tid är annorlunda här. Kanske mindre linjär, mer flytande. Kanske är hela livet det. Vi försöker flyta med, med huvudet över vattenytan och mungiporna åt rätt håll. På det stora hela så har vi det ju väldigt bra.

Källa: Harju, O. (2016). Women and Maids – Perceptions of domestic workers, housework and class among  young, progressive, middle-to-upper class women in Delhi (Masteruppsats). Lund: Centrum för öst- och sydöstasien studier. Lunds universitet. Tillgänglig på http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=8891565&fileOId=8891567.