Bröllopskaos

Under våra första dagar i Narainbagar hände det mycket på en och samma gång. Vi hade blivit lovade lite acklimatisering så att vi kunde få landa i vårt nya boende och i vår nya by, men vem sa att vi ville ha lugn och ro?  Redan första söndagen, två dagar efter vi ankommit till byn, blev vi överraskade när vi kom ner till kontoret över att vår handledare ville ta med oss till ett bröllop i närheten. Vi hade inte alls förberett oss på någon som helst fest eller liknande, ingen av oss kände sig speciellt fräsch eller uppklädd, utan hade tänkt oss en lugn dag på kontoret där vi hade fått lära känna vår handledare Siddharth lite bättre. Icke-sa-Nicke! Det lite festliga i det hela var att på vägen ner till kontoret uttryckte Caroline att hon gärna hade velat gå på ett indiskt bröllop. Vi skrattade gott och sa i bilen på vägen upp för bergen att vi minsann får se upp med vad vi önskar oss.

Vägen upp till den lilla byn Phogoti var snirklig och testade återigen våra sinnen och magar. När vi sedan kom fram och hoppade ur bilen kände jag hur många blickar drogs åt vårt håll medan vi gick upp till ceremonin och festen. Vi blev presenterade först inför brudgummens pappa och hans släkt och blev sedan placerade på stolar inför allas blickar. Vi blev serverade tilltugg och dricka och överösande med folk som ville hälsa på oss, ta bilder med oss och samtidigt se till så att vi hade det bra. Ett väldigt stort välkomnande med andra ord, och jag tror att mitt i allt detta så kände vi alla en känsla av ”vilka är vi på detta bröllop?” och ”vilka är det som gifter sig egentligen, och vad är vår relation till dem?”. Att vi som främlingar fick ett sådant ståhej kändes plötsligt väldigt lustigt och överrumplande, men samtidigt slogs jag av tanken att jag borde slappna av och njuta av festen.

Vi lärde snabbt känna ett par tjejer som var extra nyfikna på oss, eller rättare sagt, som vågade närma oss på riktigt och de blev som våra guider på festen. En av tjejerna som hette Sapna, drog oss vidare mot själva bröllopsceremonin där folk satt samlade som en publik på stolar, och allra längst fram på en liten scen satt brudgummen iklädd en vacker traditionell klädsel i guld och rött. Han satt där på sin ”tron” och såg ganska uttråkad och varm ut (ja, det var svettigt och kletigt) men gav samtidigt ett högtidligt intryck. När vi närmade oss ceremonin flockade folk sig runt om oss och det var svårt att hänga med i vart Sapna tog vägen. Brudgummens pappa insisterade bland annat om att vi skulle sätta oss allra längst fram, vid scenen, även om vi sa ifrån och sa att vi kunde stå i bakgrunden och titta därifrån så hade vi inget att säga till om saken. Han föste oss framåt i publikhavet och han trängde sig (oss) fram genom stolar och människor – som att vi inte fått tillräckligt med uppmärksamhet liksom? Svensken i mig led av scenen vi ställde till med. På väg genom publikhavet fångade en präst upp oss och satte brandgula bindis i pannorna på oss och la även ett kuvert i våra händer.

Vi klämde oss ner, på pappans initiativ, och fick därmed första parkett till brudgummen och scenen. Siddharth fick plats snett bakom mig och jag fick äntligen chansen att fråga honom om hur ceremonin gick till. Han berättade att vid ett indiskt bröllop är det brudens familj som bjuder till med festen, och att det är brudgummen som kommer att ”hämta” bruden hemma hos henne. Jag frågade vad kuverten var till för, eftersom jag insåg att det innehöll pengar. Siddharth förklarade att eftersom det är brudens familj som håller i festen är pengarna till för att visa tacksamhet till alla från brudgummens familj som kom till tillställningen. Jag skrattade och sa att det var väldigt olikt från hur vi har det i Sverige. Ge pengar till främlingar.. va?

Efter ceremonin åker bruden med brudgummen och hans familj hem till honom, förklarade Siddharth och log även till när han sa att då brukar många av kvinnorna gråta när de säger hejdå. När vi hade suttit ner ett bra tag och verkligen stirrat ner brudgummen där han satt på sin lilla scen, blev vi alla lite otåliga på när bruden skulle komma, vem var hon och vart var hon? Tillslut så hörde vi ett sus genom alla som satt ner, vi vände oss om och fick se henne med sina tärnor knöla sig fram genom åskådarna. Hon var väldigt vacker med sin traditionella klänning i rött och guld, och såg nästan lite full i skratt ut – kanske berodde det på nervositet. Själva äktenskapsakten innebar att de tog varsin blomsterkrans och gav till varandra medans folk tog bilder på dem, sedan trädde de på varandra sina kransar runt halsen. När det skedde smällde folk konfettibomber och sprutade ner dem med snösprej.

Kort efter det drog Sapna och Jydoit iväg oss från ceremonin och berättade att vi skulle äta. Vi gick upp för en trappa och kom fram till en platå där det satt män och kvinnor runt hela kanten, väntandes på mat. Jag slog mig ner på en matta som Jydoit hade ordnat fram, dock innan jag satt ner min rumpa så stoppade mig och sa ”You have to take of your shoes!”. Jag gjorde så, och ställde mina sandaler utanför mattan och insåg då samtidigt att alla som satt på mattan hade gjort likadant. Så fort vi hade satt oss ner blev vi serverade ris med daal (bön och lins röra/gryta) på plasttallrikar. Riset var kokhett och daalen likaså, och just det ja, nu fick vi ju verkligen ta fram våra ”äta-med-händerna-skills”! Jag tror jag sörplade och spillde rätt mycket, inte såg jag särskilt proper ut direkt. Sapna och Jydoit åt upp sitt ris så enkelt och lätt och såg inte alls kladdiga ut – hur tusan gör dem?!

När vi satt i bilen på väg hem frågade Fanny ganska oskyldigt ”What are the bride and groom doing now?”. Det blev helt tyst i bilen och vår handledare undvek eller ville inte svara på frågan utan började prata om något helt annat. Vi började skratta. Kanske ville han inte svara på grund av att de nu hade inlett sin ”smekmånad”, och att ett sådant ämne kanske är känsligt att prata om. Vi vet inte! Det blev minst sagt lite stelt där i bilen för en minut…

Nu är vi tillbaka i vår vardag och kämpar fortfarande med att äta ris med händerna!

 

Vi hörs snart igen,

 

Linnéa på UYRDC