En kort migration

Mama och hans familj spenderar större delen av året i Kaluwala, skogsområdet där vi besökte honom i mitten av november. Likt de flesta Van Gujjarer migrerar familjen dock varje vår flera mil upp i Himalaya, där vädret under sommaren är svalt, och där det finns gott om bete för bufflarna. Van Gujjarerna kallas ibland för ett nomadfolk, vilket inte riktigt ger en korrekt bild. Van Gujjarerna vandrar inte runt planlöst i jakt på bete, de förflyttar sig snarare mellan två olika hem. Varje vinter bor de på samma plats i skogarna, och varje vår vandrar de till samma ängar i Himalaya de har bott på tidigare. Van Gujjarerna är inte nomader, de har bara två olika hem, ett sommarhem och ett vinterhem. Mama och hela hans släkt vandrar varje år till Govind National Park i Uttarakhand, en resa som till fots tar mer än 20 dagar. Samma resa gör vi med bil på åtta timmar. Under vintern finns inga Van Gujjarer i området, istället ska vi besöka den bofasta befolkningen, de byar som Van Gujjarerna passerar varje år när de migrerar.

 

SOPHIA har sedan starten i slutet av 90-talet nästan uteslutande arbetat med och för Van Gujjarerna, men det senaste året har de börjat bredda verksamheten. På många sätt är människorna i byarna i Govind lika beroende av skogen som vad Van Gujjarerna är, och därför ha de gemensamma intressen. ”Vårt hela liv här är beroende av skogen” förklarar Delip Singh, vald representant för byn Kort, ”vi vallar våra djur i skogen, vi använder löven och gräset som foder, vi använder träden som material till våra hus och vi använder skogen som bränsle till våra eldstäder”. 

SOPHIA arbetar nu med att stötta också bybefolkningens kamp för skogsrättigheter. Att arbeta med byarna är givetvis ett sätt att hjälpa byarna, men det är också en del i kampen för att stötta Van Gujjarerna. Bybefolkningen och Van Gujjarerna har alltid haft ett komplicerat förhållande, dels konkurrerar de om samma resurser men de är också beroende av varandra. Van Gujjarerna är beroende av byarna för att få tag i grönsaker och andra varor, och bybefolkningen köper mjölkprodukter av Van Gujjarerna. Om Van Gujjarerna och bybefolkningen driver sina krav på skogsrättigheter separat riskerar de att bli utspelade mot varandra, de kan användas som verktyg för att försvaga varandras kamp. SOPHIA försöker nu se till så att de istället jobbar tillsammans, att de förstärker varandras kamp istället för att försvaga den. I början var många skeptiska till SOPHIAs arbete i byarna, de sågs som inkräktare som representerade Van Gujjarerna. Enligt Manto, verkställande direktör på SOPHIA, är just det en annan anledning till att SOPHIA har börjat arbeta med byar, de vill inte uppfattas som en organisation som representerar Van Gujjarerna. SOPHIA jobbar för marginaliserade människor oavsett om de är Van Gujjarer eller inte, det handlar om människors rättigheter. Nu har de flesta byinvånare ändrat uppfattning, de uppskattar SOPHIAs stöd. Under vårt besök tackar många av dem Manto för att hans organisation hjälper dem, något som Manto är kluven inför. Han är glad att SOPHIA är uppskattade, men samtidigt vill han inte ha tack. SOPHIA ger dem ingenting som de inte redan har rätt till. Som medborgare i en demokratisk stat har man vissa rättigheter. Ibland gäller det bara att få den demokratiska staten att förstå det.  

      

/Petter Gustafsson