En reflektion från Bangalore

Sådär ja! Då var det dags för en sista reflektion från mig här på Svalornas kontor här i Bangalore, Indien. (Fast en tipslista kommer också!)

Till skillnad från de andra praktikanterna har denna upplevelse nog varit lite annorlunda. Jag har bott i en modern, 12 miljonstad, och levt ett ganska vanligt liv. Jobbet har inneburit att gå till kontoret mellan 9.30-17.00 och sedan har jag kunnat leva life precis som hemma. Nästan alla jag möter i stan kan jag prata med på engelska utan några större svårigheter, jag har gått på gymmet själv utan att någon tittar snett, och det finns en uppsjö av restauranger, barer, shopping, biografer, nattklubbar, festivaler, teatrar, span, hotell, caféer, kurser, och marknader att besöka. (I helgen var jag till exempel på Times Literature Festival på Jayamahal Palace och lyssnade på spännande debatter om utvecklingen av den kreativa miljön i Indien och fick lyssna på spoken word av Rupi Kaur! I Bangalore händer det alltid något.) Visst var Bangalore ofantligt stort och lite svårt att förhålla sig till i början men stan har vuxit på mig.

Det är svårt att föreställa sig att bara 7 mil bort finns praktikantkollegorna på Okutta, i en liten by med en knapp butik som enda underhållning. Klyftorna i detta land är så stora att det knappt går att greppa men för befolkningen här, speciellt överklassen i Bangalore, så verkar det vara ännu svårare. Jag tror vi alla känner till det där med att man lever i en bubbla ibland, mina vänner och jag delar samma intressen, har samma utbildning, samma värderingar och lever liknande liv. Men hemma har vi ändå ganska nära till varandra. I Sverige talar de flesta samma språk, många har vänner från både förorten och landet och innerstan och trots att vi inte delar alla samma värdering så vet vi om att den andra finns. I Bangalore känns det riktigt fattiga så väldigt långt borta, även fast slumområden finns runt knuten. Här är det viktigt att separera sig från det smutsiga och fattiga om du kan. Många vill inte kännas vid de fattiga och att de policys som man förespråkar i städerna också påverkar befolkningen kvar på landsbygden. Här är vi och dom ett självklart tänk, även när man ser på befolkningen i sin egen stat eller stad. Fastän många ger en slant till tiggarna på stan är det ovanligt med någon större välgörenhet bland unga, utbildade och rika i den urbana miljön. Det finns heller inte många organiserade möjligheter för den som vill hjälpa till, och kanske är det så att för den som ser det orättvisa och förödande så är det för jobbigt att engagera sig. Lidandet är så stort att det är svårt att veta vad man ska börja. Men att stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting hjälper ingen alls.

Men pengar kommer makt och jag hoppas vi kommer se en framtid i Indien där mer människor från överklassen, speciellt unga, engagerar sig i rättighetsfrågor, och där det faktum att man har bra med pengar själv inte behöver betyda att man inte kan arbeta nära och för de som inte har något alls. Jag vill se en rörelse av engagemang och solidaritet som unga indier driver själva, där rätten till en tillfredsställande levnadsstandard är något alla står bakom och som inte bara prioriteras av några få eldsjälar utan innebär en större gemensam värdegrund. De som är priviligierade världen över är också de som har en starkare röst, så ansvaret ligger på oss alla. Det spelar ingen roll om du är ifrån Sverige eller Bangalore.

Dikt från kanadensisk-Indiska poeten Rupi Kaurs bok Milk and Honey