Happy Diwali!

Nu har tre veckor gått sedan Josefine och jag först anlände till Okkutas campus, och mycket har hänt sedan dess. Under veckan som gått har vi fått vara med och fira Diwali, som är en av Indiens största högtider där man firar ljuset, något som spirituellt syftar till ljusets makt att vinna över mörket, det goda att vinna över det onda. Högtiden firas, förutom med massvis av god mat och utsmyckningar i alla möjliga former, med fyrverkerier och smällare och tända ljus som placeras i fönster och dörrkarmar. Josefine och jag fick följa med Pushpa, som arbetar för GMO och som också bor här på campuset, till två olika byar i Kolar-distriktet där hon genom sitt arbete för GMO känner i stort sett hela befolkningen, för att delta i firandet. Få gånger i mitt liv har jag känt mig så välkommen och omhändertagen. Vi blev välkomnade in i människors hem där vi blev bjudna på fantastiskt god mat (här har vi en stor likhet med det svenska högtidsfirandet vi är vana vid – man äter i princip HELA tiden och hinner aldrig bli hungrig innan det är dags för nästa måltid), vi blev runtvisade i byarna, vi fick besöka ett tempel och vi fick självklart uppleva den magnifika ljusshowen i form av hundratals fyrverkerier över natthimlen. När vi slutligen puttrade hemåt i en rickshaw i den ljumna natten, förbi stearinljusupplysta hem under den stjärnbeströdda himlen som exploderade i glittrande fyrverkerier, kände jag mig så uppfylld av tacksamhet att det knappt går att beskriva. Jag kunde inte, och kan fortfarande inte, för mitt liv förstå hur just jag kan ha haft sådan tur att jag får vara med om allt detta. Det är för stort för att greppa, så jag tror jag ger upp tanken på att ens försöka. Det får lov att vara smått obegripligt. Det är okej.

 

De varma känslor av tacksamhet och av att som främling känna sig välkommen i en ny kontext förde mig tillbaka till en tankebana som formats under de första veckor som vi spenderat här i Indien. En stark, och också helt ny känsla för mig som jag fått erfara sedan jag kom hit, är känslan av att vara infantiliserad. I den indiska kontexten som för mig är alldeles ny, känner jag mig många gånger som ett förvirrat litet barn. Jag talar inte språket, jag förstår inte de kulturella koderna, jag vet helt enkelt inte hur man för sig i det här samhället. Det är otroligt frustrerande. Men mitt i allt detta har jag turen att vara omgiven av vänliga människor som hjälper mig och leder mig, som lär mig hur jag ska prata och bete mig, som är tålmodiga och istället för att se ner på mig sträcker ut en hand när jag tar kulturella snedsteg och ramlar på näsan. Jag är helt handfallen i denna för mig nya kultur, men dessa människor är så tålmodiga och hjälper mig att lägga pusselbitarna rätt.

 

Förenat med känslan av kulturell förvirring kommer känslan av att vara annorlunda. Josefine och jag är så annorlunda här, delvis just på grund av att vi ännu inte känner till kulturen, men också för att vi såklart ser annorlunda ut. Här är vi främlingar, det går inte att komma ifrån, och vi får ofta mycket uppmärksamhet vart vi än går. Det kan bli utmattande i längden, men när det känns extra överväldigande försöker jag påminna mig om hur nyttigt det här är. I hela mitt liv har jag befunnit mig i en kontext där jag kan smälta in, där jag inte ofrivilligt har behövt stå ut från mängden, och det är på tiden att jag får prova på hur motsatsen känns. Hur det kan vara att inte passa in. Jag tänker på den enorma mängd människor världen över som har befunnit sig i och befinner sig i en liknade situation, med den stora skillnaden att för många har valen som lett fram till denna situation inte varit val, utan en nödvändighet. Jag tänker på hur många människor som varit tvungna att fly sina hemland för en, oftast högst osäker, tillvaro där allt du känner till bytts ut till något helt annat. Allt som för dig var ett hem, en trygghet, är som bortblåst, och där står du mitt i stormens öga och förväntas på nolltid anpassa dig till din nya verklighet, utan någon som helst förståelse för att även om viljan finns, så är detta en process som måste få ta den tid den tar.

Mitt i all den förvirring och frustration som kommer med att försöka lära sig en ny kultur med allt vad det innebär, är jag lyckligt lottad som, trots att jag skapar uppmärksamhet i princip vart jag än sätter min fot, allt som oftast möts av vänlighet och nyfikenhet. De människor som uppmärksammar mig är oftast bara nyfikna på vem jag är, och de gånger då jag har tid att sitta ner och prata med dem (för jag är ju lika nyfiken som de är) är de alltid intresserade av mig och min bakgrund, och ivriga att få dela med sig av sina historier och berätta om sin kultur. Jag har känt mig välkommen i det här landet från första stund, och där har vi återigen en grundläggande skillnad mellan mig och många andra som befunnit sig i liknande situationer. Många som behövt fly sina hemländer hamnar i en kontext där den uppmärksamhet de skapar inte är grundad i vänlighet och nyfikenhet, utan i trångsynthet och hat som grundar sig i oförståelse och brist på tolerans och ödmjukhet.

Jag säger inte att jag med denna erfarenhet kan förstå hur utsatthet känns. Jag blir tolererad, jag får hjälp, jag har försatt mig själv i den här situationen och om fyra månader kommer jag kunna åka tillbaka till den kontexten jag är uppvuxen i och känner mig trygg med, men jag är ändå övertygad om att jag med denna erfarenhet i bagaget iallafall kan förstå känslan av att vara annorlunda, att känna sig ny och osäker i en ny kulturell kontext. Om fler skulle få möjligheten att dela samma erfarenhet, kanske världen skulle vara lite mer ödmjuk, lite mer tolerant, lite mindre trångsynt. Lite vackrare helt enkelt.

 

Text & Bild: Gabriella Johansson