Himalaya slår tillbaka: Vägen framåt.

200 år av exploatering av naturresurserna i Himalaya har lett till avskogning, försämrad kvalité på den kvarvarande skogen, och marginalisering av lokalbefolkning  som är beroende av skogen. Just lokalbefolkningen beskylls ofta för att vara ansvariga för försämringen av skogen, men innan bergen började öppnas upp för exploatering hade de levt av skogen på ett hållbart sätt i tusentals år. Det var först när imperier, stater och företag fick ett intresse av skogen som den började försvinna. Så vad är då vägen framåt? I Uttarakhand är en stor del av befolkningen fattig, de behöver utveckling för att förbättra sina liv, för att kunna få tillgång till elektricitet, sjukvård och skola. Att kritisera utvecklingen i Uttarakhand är alltså inte att kritisera utveckling i stort, men att ifrågasätta vem utveckling har varit för, och vilka som har fått betala. I Sverige beskrivs ofta ekologi som ett ämne i sig själv, ekologi handlar om träd, djur och natur. Inte ens i Sverige är det en korrekt bild, och den är ännu mindre sann i Himalaya. Ekologi är inte bara naturvetenskap, det är i allra högsta grad samhällsvetenskap. För människorna i Himalaya är naturen ingenting man gör en utflykt till för att det är vackert att titta på, för människorna i Himalaya är naturen deras åkrar, deras boskap, deras tak över huvudet, deras apotek och deras skola. Naturen är deras liv. I Himalaya går det inte att skilja på naturvetenskap och samhällsvetenskap eftersom naturen är samhället. Därför är det lokalbefolkningen som har fått betala oavsett hur vinden har blåst.

På 70-talet ville stat och företag avverka stora skogsområden i det som skulle bli Uttarakhand. Som vanligt skulle vinningen försvinna bort någon annanstans, medan lokalbefolkningen fick betala notan. Men den här gången satte de hårt mot hårt. Spontant började hundratals människor klänga sig fast vid träden som skulle avverkas, skulle träden huggas ner fick människorna huggas ner först. Så startades det som senare skulle bli världsberömt som Chipkoröreslen (trädkramarrörelsen). Genom rörelsen räddades skog från avverkning, men det hjälpte inte lokalbefolkningen som startat protesten. När rörelsen växte försvann också det lokala perspektivet på vägen, det som började som en rörelse för lokalbefolkningens rätt till skogen de bodde i och levde av, förvandlades på vägen till en rörelse för total konservering av skogen. Den indiska staten kände vart vinden blåste och började införa lagar för skydd av skog. Konsekvensen blev att lokalbefolkningen som kämpat för att ta tillbaka rätten att använda skogen från företag och stat, istället förbjöds att använda skogen över huvud taget. När skogen skulle avverkas var det lokalbefolkningen som var problemet, och när skogen skulle skyddas var det återigen lokalbefolkningen som var problemet. Statens policy av att skydda skogen genom stängsel och vakter har därför misslyckats. Vad som istället behövs är att involvera lokalbefolkningen i processen, and utnyttja deras unika kunskap om skogen de levt i under generationer, och att återigen ge dem en känsla av ansvar över det lokala ekologiska systemet. Genom att se lokalbefolkningen som en del av lösningen istället för som en del av problemet återskapas deras känsla av ansvar för skogen, eftersom de är beroende av en hållbar ekologisk utveckling för sin försörjning. Lokal skogsskötsel är i längden mer hållbart både socialt och ekologiskt eftersom natur och samhälle är detsamma i Himalaya. Lokalbefolkningen är beroende av blandade skogar, och lokal skötsel skulle leda till en återhämtning av ekskog på bekostnad av barrskog. Lövskog är basen i skogsanvändningen för lokalbefolkningen eftersom den ger foder till djuren, gödsel till åkrarna, eld till matlagning och timmer till husen. Ekskog är alltså bra för samhället, men också för naturen eftersom ekskog binder mer vatten och jord än barrskog, och skapar mer undervegetation. När man reser i Himalaya blir skillnaden tydlig för blotta ögat, när man kommer in i en skog som sköts av lokalbefolkningen ändrar den snabbt karaktär, från enbart barrträd till en blandad skog som domineras av ek.

 

Utveckling behövs, men utvecklingen måste även vara för lokalbefolkningen som drabbas av de storskaliga projekten. Än till denna dag saknas det ett holistiskt perspektiv på utveckling. Utveckling kan aldrig bara mätas i ekonomisk tillväxt, utveckling måste även väga in sociala och ekologiska konsekvenser, annars kan den aldrig vara hållbar, inte nu och inte i framtiden. Eller som Mansin Katir beskriver det under ett möte om just skog i byn Gandik Talla ”Bergen är inte bara våra berg, det är också de kommande generationernas berg. Om vi får rättigheter till skogen kommer vi att nyttja skogen, men vi kommer också att plantera nya träd som våra barn kan använda”. En del av den traditionella skötseln av skogen är att skogen delas in i olika områden, och sen roterar nyttjandet år för år. På det viset får skogen tid på sig att vila så den inte förstörs. Mansin Katir förklarar vidare ”vi känner bergen, vi känner de olika arterna och vi vet hur det ekologiska systemet fungerar. Vi vet hur man använder bergen, och vi vet hur man bevarar bergen. Vi vet mer om det här än vad skogsdepartementet gör”. Att öka det lokala inflytandet är inte någon mirakellösning, det kommer inte återställa allt som har blivit förstört, men det är en del i att skapa en hållbar framtid för människor och natur. Att öka det lokala inflytandet är också anledningen till att jag befinner mig här, högt uppe i bergen hundratals mil från Sverige.

 

The Agency and Forests Rights Programme

Svalorna Indien Bangladesh, den svenska organisation jag jobbar för, stödjer The Agency and Forests Rights Programme genom sina lokala partnerorganisationer i Indien. Det är hos dessa två organisationer, SOPHIA och UYRDC, som jag är placerad. Arbetet går huvudsakligen ut på att stötta marginaliserade människor att kräva sin rätt gentemot den indiska staten. Det finns nämligen en lag som ger människor som är beroende av skogen rätt att använda och sköta skogen. Problemet, som med så mycket annat i Indien, är implementeringen av lagen. När lagen klubbades igenom i det indiska parlamentet 2006 var det inte slutet på kampen, det var bara början. För att få rätt att bruka och sköta skogen behöver människor och samhällen ansöka om det på delstatsnivå. Sju år efter att lagen röstades igenom har Uttarakhand fortfarande inte ens börjat ta emot dessa ansökningar. Efter katastrofen har arbetet försenats ytterligare, eftersom politiker och tjänstemän hävdar att de är för upptagna av det som hände för att kunna hålla på med en så liten sak som fattiga människors rättigheter. Inte ens idag, efter allt som har hänt, ser de kopplingen mellan exploateringen av skogen och katastrofen sommaren 2013. De ser inte att lokal skogsskötsel är en del av lösningen och inte en del av problemet. Därför behövs organisationer som Svalorna, SOPHIA och UYRDC, organisationer som dagligen påminner staten om att utveckling inte bara handlar om ekonomi, om att utveckling också måste handla om människor och natur. Annars kommer katastrofer som den i Uttarakhand fortsätta drabba Indien, igen och igen.

På självaste Lucia lyckades jag därmed knyta ihop säcken på min lilla serie om katastrofen i Uttarakhand. Bara en sån sak.

/Petter Gustafsson