Paraprofessionals och Van Gujjarenas interna ledarstrukturer

Vi åker två timmar söderöver till byn Kalhuala i Uttar Pradesh. Vi är alla förväntansfulla inför de kommande 24 timmarna vi skall spendera med Van Gujjarena och för hur övernattningen i deras khol kommer att bli. Vi är inställda på kyla och har därmed förberett oss väl med tjocka sovsäckar, underställ, mössa och vantar. Vi har fått reda på att vi skall få bo hos en av de fyra bröderna, Mama, i familjen Abdula, och hans fru Saphira samt 6 barn.

Väl framme i byn möts vi av en grupp Van Gujjarer som samlats för att diskutera Forest rigths act tillsammans med Manto, Nasim och Munesh från Svalornas partnerorganisation SOPHIA. I gruppen finns även byns fyra ”ledare”, även kallade Van Gujjar Paraprofessionals (VGPR).  VGPR var något SOPHIA introducerade 2006 i syfte att skapa en demokratisk plattform där de valda ledarna bland annat skall kanalisera Van gujjarernas röster till externa aktörer samt stärka enigheten inom byn för att vara bättre rustade i kampen för sina rättigheter. För att underlätta deras arbete så  tilldelas ledarna olika ansvarområden så som dialogen med skogsdepartementet gällande deras rätt till skog genom FRA,  rationskort, hälsa och sjukvård genom s.k ’smartcards’, utbildning eller registreringsprocessen i familjeregistret.  Processen att välja dessa VGPR sker i deras lokala Panchayat, vilket är en form av byråd där Van Gujjarerna röstar på de personer de anser vara mest kompetenta att representera byn. Varje by har emellan 2-4 VGPR beroende på dess storlek, men för att effektivisera deras arbete ytterligare så har SOPHIA uppmanat en ökning av antalet i varje by för att bättre kunna fördela arbetsområdena.

Förutom Forest rights act så diskuterar man på mötet även det nya VGPR tillskottet, en ung Van Gujjar man vars personliga egenskaper man inte var helt överens om som positiva för han nya roll.  Å ena sidan menade man att han är väldigt välartikulerad och kunnig. Samtidigt så fanns det dem som ansåg att  han är för ’på’ och ’aggressiv’ i sitt arbete och därmed inte helt medveten om hur man skall uttrycka sig i vissa sammanhang. Hans unga ålder var dock den största anledningen till gruppens misstro på hans förmåga att hantera ledarrollen. Men visst skulle man ge han en ärlig chans, det skulle man.

Av mötet att döma samt läsning av åtskilliga rapporter, så verkar processen med VGPR väldigt transparent och accepterande när det kommer meningsskiljaktigheter både mellan byborna och VGPR, samt dem emellan. Även fast SOPHIA har adresserat problemet med interna konflikter mellan VGPR och byborna så anser man att detta är en intern angelägenhet som SOPHIA vill att Van Gujjarena så gott som möjligt skall hantera själva. Detta är även ett vikigt led i Self-diagnosis metoden deras arbete utgår ifrån. Syftet med denna metod har varit att skapa ett så stort ägandeskap som möjligt över programmet ’Agency and Forest rights’ där Van Gujjarena, utifrån att själva ha diagnostisera sina behov, har en aktiv roll i utformandet av programmet.

Med på mötet finns endast en kvinna, Mamas fru Saphira. Det visar sig att hon är en av de 4 VGPR i byn. Dock så sitter hon relativt tyst under mötet samt och en bit bort från den stora gruppen. Oundvikligen så slås jag av tanken att hennes inflytande som VGPR måste vara begränsat då det främst är männen som diskuterar under mötet samt att Van Gujjarena lever efter de traditionella strukturerna där kvinnorna är underordnade männen. Av sammanlagt 50 VGPR som finns i de byar SOPHIA arbetar i, är endast fyra kvinnor. Sett ut ett genusperspektiv så finns det därmed ett behov av öka kvinnornas inflytande ytterligare i den sociopolitiska sfären hos Van Gujjarena. Detta är något SOPHIA har adresserat och successivt säger sig arbeta för. ’Dock är det samtidigt en känslig fråga som man inte kan gå för fort fram i för att undvika ett bakslag’, säger vår handledare Manto. Men senare på kvällen när vi kurat ihop oss tillsammans med ett tiotal Van Gujjarer framför lägerelden i en av deras hyddor, så fortsätter diskussionen gällande det nya VGPR tillskottet samt huruvida han faktiskt är lämplig. Till vår förvåning (men samtidigt stora glädje) så är det Saphira som dominerar samtalet. Det är uppenbart att männen har en oerhörd respekt för det hon säger samt att hon inte är rädd för att ta plats. Dock så är hon ett undantag, berättar Manto i efterhand, och de flesta kvinnor har ännu inte uppnått det självförtroende samt inflytande som Saphira har. Men den respekt och plats hon ges i byn Kalhula ger mig stora förhoppningar att om man fortsätter att skörda det frö som börjat växa så kommer allt fler kvinnor att tillåtas ta större plats inom en snar framtid.

Tillskillnad från första mötet med Van Gujjaerna så fick vi nu möjlighet att komma dessa människor och deras kultur ännu närmare. När alla hade samlats runt lägerelden på kvällen så fick vi möjlighet att lyssna på deras otroliga sånger om livet och strax innan det var läggdags började vi diskutera kulturella skillnader när det kommer till äktenskap och familjerelationer hos Van Gujjarena i jämförelse med Sverige.  Deras varma och öppna mentalitet blev nu ännu tydligare denna gången och det är svårt att sluta fascineras över deras genuina värme trots den hårda kamp de för gällande sina rättigheter. När det var dags att krypa ner i sovsäckarna intill elden kändes nattens kyla helt plötsligt inte så kall.

// Micaela Rosberg, Dehradun