”Your problems are our problems. We might be from different countries, but we are all humans.” – kloka ord och lärdomar efter en månad i Indien

Hallå från oss på Women’s Collective! 

Precis som tidigare skribenter har vi också varit på plats i Indien i lite över en månad och redan har vi hunnit se mycket av södra delarna av landet. Svalornas partnerorganisation, Women’s Collective (WC), där vi är placerade har lokalkontor utspritt över hela Tamil Nadu, vilket gör att vi befunnit oss på resande fot större delen av vår tid här. WC är verksamma i 19 distrikt i delstaten och vi ska besöka fem av dem. Vi har insett ganska snabbt hur många som organisationen når ut till, då vi redan under sammanlagda bybesök hunnit träffa uppemot 500 medlemmar som direkt tar del av Women’s Collectives projekt. Totalt uppskattas WC ha runt 100 000 medlemmar, där majoriteten är kvinnliga bönder men de har även fokus på barn, äldre och män då alla grupper måste inkluderas för att det ska bli en samhällsförändring. Den samhällsförändring som diskuteras i den kontext vi tar del av består av att stärka kvinnliga bönders roll och beslutsfattanderätt, fokus på matsuveränitet och hur man ska tackla framtidens klimatförändringar.

Som ni förstår av denna korta introduktion blir det många fältbesök runtom i Tamil Nadu, därför har vårt resande möjliggjort många roliga och intressanta interaktioner med lokalbefolkningen, kollegor och miljöer. Därför tänkte vi ägna vårt blogginlägg till att dela med oss av en sammanställd lista på ”do´s and don´ts” i Indien enligt våra erfarenhet hittills! 

Do’s:

• Initiera samtal – Indier är ett väldigt trevligt folk som gärna samtalar med en, oavsett om man talar samma språk eller ej. Vi har lärt oss under avsaknad av tolk att med handrörelser, charader och stora leenden kan man göra sig någorlunda förstådd. 

• Gå över vägen som om det inte finns en morgondag – bestämda steg är det enda sättet att komma över vägen som är fylld av autos, mopeder och läskigt stora bussar. Johanna är en naturbegåvning på att korsa hektiska vägar medan Fanny i tvekande stunder fått hjälp över av självutnämnda trafikpoliser. 

• Ta med kackerlackssprej ÖVERALLT – räddaren i nöden när inkräktande insekter inte vet skillnaden på mitt och ditt. 

• Ta tacksamt emot den indiska gästfriheten och hjälpsamheten – varma välkomnanden, erbjudanden om mat och Chai, och tydliga markeringar att vi ska stå i skuggan eller under en fläkt är bara några exempel på den gästfrihet indier bjuder på. För att tydligt exemplifiera indiers hjälpsamhet tar vi med oss ett qoute från vår senaste resa med nattåg: ”your problems are our problems. We might be from different countries, but we are all humans.” Detta uttrycktes efter att Fanny skurit upp fingret och sex män som vi delade vagn med, två konduktörer och tre sjukvårdare omhändertog henne i bästa möjliga mån som gick när tåget susade fram i nattens mörker. 

• Lita på de kvinnliga böndernas expertis när det kommer till hälsa och nutrition – bönderna som vi besöker fokuserar på att kultivera hirs, eller engelskans millets, som har både positiva ekologiska-och hälsoeffekter. Exempelvis utlovades det en trevlig ”cleanse” när vi bjöds på grå milletsoppa (inte att förväxlas med ragi), löftet hölls om man säger så! 

Don’ts:

• Lämna inte mat kvar på tallriken om du inte vill mötas av oroande blickar – vi har förstått att mat är ett av deras kärleksspråk vilket lämnar en med allt annat än kurrande magar. Att lämna mat ger dock upphov till oroande blickar, men ibland har vi inget annat val när riset nästan sprutar ut genom öronen. 

• På tal om mat, att äta med bestick är inte det vanliga – vi fick förklarat för oss att ”finger food is the best food” som är indiernas motto när ett mål serveras. Fanny är nästan inbiten i ätandet med handen (endast höger hand används vid mat) medan en bakterierädd Johanna är tacksam att en sked nu självmant läggs fram vid hennes tallrik.

• Var försenad till allt, men Gud nåde dig om du är försenad till tåget – Som välbekant går möten, bussar och planerade måltider i linje med vad som många beskriver som ”indian time”. Detta är något som den gemene svensken måste anpassa sig till och finna charmen i. Vad som slagit oss efter att ha åkt mycket tåg är att på tågperrongen ska man vara MINST en timma innan avfärd. Vi har ännu inte förstått varför allt förutom tåg följer den klassiska ”indian time”, det återstår för oss att gräva i resterande tre månader!

Då vårt resande inom Tamil Nadu fortsätter kommer fler upplevelser säkerligen se till att vår lista utökas framöver. Vi har ju faktiskt 100 000 medlemmar i nätverket att influeras av och kanske sitter även någon på expertkunskapen om varför man ska vara i god tid till tågen!

Allt gott,

Fanny och Johanna