Från stad till landsbygd

Nu har jag, Lisa och Louis äntligen anlänt till Pastapur, byn som de närmaste månaderna kommer vara vårt hem. Efter nästan två och en halv vecka i Hyderabad lämnade vi stadens buller tidigt på onsdag morgon och åkte ca 3 timmar västerut inåt landet. Jag lutade huvudet mot bilrutan och fäste blicken mot vägkanten. Ju längre vi kom bort från Hyderabad desto mer minskade trafiken. De sista dagarna i Hyderabad hade varit intensiva med två fältbesök och byråkratikrångel (Louis hade problem med registreringen hos FRRO) så vi var alla ganska trötta där vi satt i bilen men samtidigt väldigt spända för vad som nu väntade oss.

 

När vi svängde av den stora vägen började jag nyfiket titta mig omkring. Strax efter att vi svängt av gjorde bilen ytterligare en sväng, bort från den asfalterade vägen och fortsatte in på en smal och guppig väg av sten, röd jord och sand. Medan vi packade ur bilen och började göra oss bekanta med vårt nya hem kikade nyfikna grannbarn fram mellan springorna i grinden. Utanför vårt hus går även grannarnas kossor, grisar och höns fritt omkring medan aporna hoppar runt mellan träden och hustaken. Det är minst sagt en stark kontrast till storstaden med kaosartad trafik och ljud- och luftföroreningar.

 

Välkomnandet hos DDS och byn har minst sagt varit varmt. Varje morgon blir vi tillfrågade, först av våra grannar och sedan av våra kollegor, om vi har ätit frukost och om vi är hungriga. Under vår korta tid här har vi redan hunnit bli bjudna hem på middag två gånger och har vi några som helst problem så går vi bara två hus ner på gatan till ”madame” (vad alla våra grannar kallar henne) och på något magiskt sätt så har hon inom tio minuter fått dit en man som fixar vattentanken på taket, en annan man som fixar gasen i köket och en tredje som försöker få vår fläkt på verandan att fungera. Och när vi första dagen åkte in till den närmaste staden, Zaheerabad, ca 10 minuter bilfärd bort, för att handla mat tog det mindre än 5 minuter innan tre kvinnor kom fram till oss och frågade om vi behövde hjälp – och de jobbade inte ens i affären.

 

De första dagarna i Pastapur har vi spenderat mycket tid med Krishi Vigyan Kendra (KVK) – DDS center för jordbruksforskning. Inom DDS finns en stark tro på den lokala kunskap som finns bland bönder och det pratas ofta om konceptet ”farmers science”, dvs att böndernas kunskap och erfarenhet vad gäller jordbruk och odling bör väga lika tungt som officiell forskning inom sammaområde. Forskarna på KVK arbetar därför i nära samarbete med bönderna och tillsammans strävar de mot ekologiskt och hållbart jordbruk. Som en del i detta arbete hjälper KVK bönderna genom utbildning i odlingsteknik och arbetar fram hållbara lösningar till problem som bönderna står inför. Under en dag fick vi följa med Shailaja, en av forskarna på KVK, när hon åkte ut på fältbesök och träffade några av de bönder som DDS arbetar med.

 

Fältbesöket började med att åka till byn Kashimpur där bönderna själva hade efterfrågat utbildning i fröhantering för att på så sätt öka chansen för bättre avkastning. Bönderna i byn har uppmuntrats av DDS att odla ekologiskt och efter att några bönder testat och fått erfara de positiva effekterna har fler bönder följt efter. Shailaja demonstrerade för bönderna hur de, innan de sår, kan behandla fröerna med fördelaktiga svamp och bakterier för att på så sätt väcka fröerna och ge dem näring så att flera av dem för chansen att gro. Medan jag sitter och lyssnar under utbildningen är det svårt att missa det faktum att endast män dykt upp till dagens utbildning fastän organisationen uttalat har kvinnor som huvudmålgrupp. När vi frågade Shailaja om detta berättade hon att även om de bjuder in samtliga bönder i byn att delta i utbildningar har kvinnorna ofta svårare att komma bort från hemmet då de ansvarar både för hushållssysslor och jordbruk. Samtidigt som kvinnor utför majoriteten av jordbruksarbetet i Indien pratar många av de vi träffat om hur deras kunskap och arbete ofta inte får samma plats och erkännande. Jag funderar över om och hur kunskapen förs vidare till alla dessa kvinnor. Kanske därför var det extra häftigt att få följa med en ung kvinna i min egen ålder som stod och höll i en utbildning för en grupp män. Dagen har fått mig att, ännu mer än innan, vilja gräva ner mig i DDS arbete med just frågor kopplat till kvinnors rättigheter, kvinnors erkännande som bönder och kvinnors roll i biologisk mångfald och kamp för matsuveränitet.

 

 

Väl tillbaka i bilen försöker jag organisera mina tankar och intryck. Det var intressant att få följa med ut och träffa några av de bönder som DDS arbetar med och se hur forskarna praktiskt arbetar tillsammans med bönderna i närområdet. Det var även intressant att få höra böndernas egna berättelser om varför de själva valt att återgå till ekologisk odling. Många av bönderna ansåg att grönsakerna smakade mycket mer och påminde dem om hur grönsaker hade smakat förr när de själva var barn. Förutom att smaken var annorlunda hade även de ekologiskt odlade grönsakerna längre hållbarhet. En bonde berättade att tomater som besprutats med kemikalier endast höll i två dagar medan ekologist odlade tomater kunde hålla upp till 4-5 dagar. En annan fördel var att de numera inte behövde lägga massa pengar på att köpa kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel eftersom de använder produkter som de själva har tillgång till i hemmet så som gödsel från deras kor. Samtidigt säljer många av bönderna sitt överskott till DDS och på så sätt får de tillgång till en mer stabil marknad och en mer säker inkomstkälla. Samtidigt som vår chaufför Bala höjer volymen på radion lutar jag mig tillbaka och tittar ut över åkrar, sockerrörsplantage och småbyar som susar förbi. Den ljumma vinden som kommer in genom de nervevade rutorna svalkar skönt mot pannan och jag kan inget annat än bara njuta av att vara här.

Text: Anna Vikström