Inte heller i Indien finns det något dåligt väder

I Kotagiri händer det att vi vaknar till tungt regn, kompakt dis och 95% luftfuktighet. Andra mornar till strålande sol och klar himmel. Det regnar i genomsnitt nästan två meter per år i Nilgiribergen (i Sverige omkring en meter för jämförelse) och den blötaste och kallaste perioden är nu i november. Samtidigt är vädret i bergsområden ofrånkomligen oberäkneligt; molnen hopas och skingras, ibland är det dimma så kompakt att en bara ser några meter framför sig, andra stunder kan en vila blicken mot vidsträckta horisonter av skogsbeklädda berg och teplantager. När solen är framme bränner den och UV-strålningen är hög. I Kotagiri, som på 1847 möh är en av områdets högst belägna städer, blir det om våren som varmast omkring 30°C, medan den under vintern kan sjunka ner en bit under 10°C. Nu i november är medeltemperaturen dagtid runt behagliga 22°C, men då den kan sjunka snabbt och husen varken är isolerade eller uppvärmda, virar vi ofta in oss i sjalar, fleecetröjor och tjocka sockor. Personligen sover jag iklädd underställ och yllestrumpor, i sovsäck och under tre tjocka filtar.

Lägenheten vi bor i ligger på nedre botten där alla väggar står i skugga 24 timmar om dygnet, vilket gör det till en strålande hemvist för mögel och spindlar. Vi sprayar allting med vinäger och vår luftavfuktare går varm för att hålla genomsnittet under 75% och på så sätt undvika att upptäcka gröna fläckar och vitt ludd på fler av våra kläder, väskor, och diverse prylar. Vi tänder rökelse för att locka fram spindlarna, vissa av dem stora som våra handflator, och sedan släppa ut dem på gatan. Då känns det rätt långt till guld och gröna skogar. Med det sagt är det sällan mer än ett par timmar till nästa solstund. Då passar vi bland annat på att ta en kopp på vårt bästa te-hak eller kanske gå på en hajk till exempelvis ett vattenfall.

Och det är ju precis detta väder och klimat som gett upphov till den otroliga biologiska mångfalden här: tusentals växter och insekter och hundratals djur lever och frodas, varav många inhemska till just denna biosfär. Vi har fått se en hel del på våra olika fältbesök i olika delar och på olika höjder i bergen, och på våra många och långa promenader. Mest tid spenderar vi när allt kommer omkring på campus, men djurlivet hittar också hit: mängder av apor gör oss sällskap mer eller mindre dagligen, men vi får även hyfsat frekventa visiter av gaurer och påfåglar, och har hört att andra medarbetare sett en och annan leopard.

Men som biologisk mångfald ofta är, är även denna oerhört känslig för klimatförändringar. Förr visste invånarna nästan precis hur och när regnet skulle falla, men nu är det både mer oförutsägbart, mindre volymer, och mer intensivt. Detta har pågått sedan 1950-talet, men stadigt intensifierats. Sedan 2012 har regnmängden varierat dramatiskt, ständigt lägre än det tidigare genomsnittet, men utan något uppenbart mönster.

Många arter får svårare att leva, invasiva arter tar över; mönstret är bekant. Exempelvis krymper beståndet av vissa inhemska grässorter, vilket banar väg för olika invasiva grässlag som hotar de tidigare vidsträckta gräsmarkerna och, längre ner i bergen, ökar risken för gräs- och skogsbränder. Hot mot djur- och växtlivet kommer även från urbanisering och utbredning av monokulturer för jordbruk, inte minst teplantagerna. Och även om gaurerna betar även bland teplantorna, så drabbas den redan sårbara arten av gräsmarkernas förfall.

Försörjningsmöjligheterna för lokalbefolkningen påverkas såklart av klimatförändringarna när förutsättningarna för jordbruk förändras. Det märks även på den för urfolken så viktiga honungsskörden, när blommorna inte blommar som de brukar. Keystone arbetar sedan snart tre decennier på en mängd olika sätt med att verka för eko-utveckling och hållbara försörjningssätt för lokalbefolkningen, så klimatförändringarna har länge varit del av arbetet. Det handlar bland annat om att främja övergång till mer motståndskraftiga grödor som hirs, men även att se till att urfolken får bruka sin egen mark, eftersom det värnar miljön. Vidare har arbetet av och med urfolken varit viktigt för att samla in data och information om vad som faktiskt händer när klimatet blir varmare och torrare. Nu har behovet av klimatanpassning blivit så stort att Keystone startar ett nytt program för just detta, där genusperspektivet kommer vara centralt. Detta och mycket mer får vi lära oss om här – spännande och oumbärligt för hur regionen ska kunna försörja och funka för kommande generationer!

I jämförelse framstår våra problem med spindlar och mögel som väldigt världsliga. Knappast mer än en del av invänjningen till livet i Nilgiribergen. Snart halvvägs genom praktiken vet vi att ta med regnjackan överallt och att klä oss lager-på-lager. Inte den gemene bilden av den indiska vardagen eller riktigt vad vi väntat oss, trots att vi läst och tagit del av många rapporter från tidigare Keystonepraktikanter. Indiska kollegor bär gärna tjocka jackor och stickade mössor och frågar oss vad vi egentligen tycker om vädret, om vi inte fryser? Vi svarar att det är ganska behagligt för ett gäng födda och uppvuxna i mellan-Sverige, att det är ungefär som höst eller vår hemma. Fast vädret är väl också det enda som påminner oss om Sverige. Och det vet vi ju – att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder..!

🌦 Hälsningar från oss 🌦

/Elin