…och så kommer alla känslorna…

Att vara iväg på en utlandspraktik under flera månader kan innebära en känslostorm på många sätt. Kanske inte direkt att det är mycket och starka känslor hela tiden, men mer att det är så olika typ av känslor som också kan vara rätt så motsägelsefulla. Både på det personliga planet vad gäller att vara borta från den kontext som man kanske är van att kalla hemma, samt mer generella samhälleliga situationer.

Hatkärleken.

Jag tror de flesta av oss som är iväg på praktik i Indien med Svalorna just nu känner att det är en otrolig upplevelse som man inte skulle vilja vara utan. Även om det rent ut sagt är skitjobbigt ibland. Om man är van vid att resa så vet man att det är fantastiskt spännande att se nya saker, möta nya människor och få dela nya upplevelser. Det är flera gånger som jag har fått nypa mig i armen, ta ett djupt andetag och bara andas in the faktum att jag får sitta bak på en motorcykel och svisha fram på den indiska landsbygden på väg till en kooperativ ekologisk odling. Den otroliga ynnesten att vi får sitta ner under ett träd och prata med kvinnliga lantbrukare från små byar om hur deras liv förändras i och med klimatförändringen och hur de skojar om att vi gärna får ta med deras svärmödrar till Sverige när vi åker hem. De fina ögonblicken när vi möter en gammal man som just lämnat in sin skörd i utbyte mot betalning och endast talar telugu ändå fortsätter samtala med oss och beordrar oss att dricka vatten, men inte för mycket, för att få hickan att sluta. Och alla grannbarn som så entusiastiskt vinkar och kommer fram och ska ta i hand med ett brett leende på läpparna. Den nyfikenhet som vi möter hos nästan alla människor vi träffar och som öppenhjärtligt ler och har överseende med våra knalliga fraser på telugu är fantastisk.

Samtidigt kan det kännas så jobbigt när man inte förstår, alla språkförbistringar, eller varför saker inte blir gjorda eller funkar som vi är vana vid. Saker som inte funkar som vi är vana vid att de ska funka. Alla sopor som bara slängs i högar i vägkanten eller bara just där någon råkar stå för stunden. Det måste ju finnas något system som tar hand om glas och metall ändå resonerar vi mellan oss, inte kan de väl bara elda upp det med? Det går ju inte att elda? Mattheten inför alla de nyfikna blickar som fortfarande stirrar på oss när vi går på promenad på morgonen, även då vi har varit här i drygt en månad. Frustrationen över att alltid känna sig tittad på och upplevelsen av andras oförmåga att förstå att vi bara är annorlunda och gör saker annorlunda, och inte nödvändigtvis konstiga. Det blir utmattande att ständigt vara den avvikande och den som inte passar in. Ändå vet vi också att vi är de privilegierade.

Att fatta sin position

Även då vissa stunder kan kännas tuffa eller tröttsamma så får man också påminna sig själv om varför man är här. Jag är främst här för att jag kan vara här. Jag har haft möjligheten och ynnesten att vara född i ett rikt land där man kan få stipendier för att åka halvvägs till andra sidan jorden för att lära sig om hur organisationer på plats arbetar med matsuveränitet och kvinnors rättigheter. För att lära oss att det vatten vi har hemma rinnande i kranen är en otrolig lyx få förunnat då många människor måste gå långa sträckor för att hämta vatten varje dag, eller inte vet om det faktiskt kommer finnas vatten att fylla på med. Vi har valt att åka hit och tampas med vardagliga utmaningar och nyfikna blickar på grund av vårt avvikande utseende, men sen kan vi åka hem igen. Vi befinner oss också i ett land där vitheten automatiskt sätter dig i längst upp i hierarkin, vilket göra att vi ändå möts av en positiv uppmärksamhet. Många människor som inte passar in i normen eller på något sätt avviker får många gånger möta hårdare blickar och tillrop än vad vi får. Och de har inget annat hem att åka till.

Om något skulle hända oss så vet vi att vi kan få bra vård och ta oss till de mer exklusiva sjukhusen. Och det känns tryggt. För om jag blir sjuk så vill jag inte hamna på ett sjukhus med skitig utrustning och bristande hygien. Även om jag vet att merparten av befolkningen här förmodligen inte skulle ha råd med något annat. I ett land där många av välfärdssystemen som vi är vana vid hemma inte finns, så får alla klara sig bäst det går. Vem är jag då att komma och döma folk som själviska när de har som främsta mål att bara göra det bättre för sig själva? Jag som vanligtvis bor i ett land där de sociala skyddsnäten finns har såklart råd att vara kritisk och predika jämlikhet och minskade klyftor i alla situationer. Men likväl så är jag en av dem som känner mig lättad över att ha resurserna och pengarna i ryggen i fall något skulle hända. Detta visar på komplexiteten och utmaningen i att minska klyftorna i länder där skillnaden mellan rik och fattig är väldigt stor.

Skuld och skam

Ofta kan också en ledsamhet och en skuld dra över mig, främst inför vad vi har gjort med naturen. I ett kontrasternas land, som Indien till mångt och mycket kan ses som, så samsas naturens skönhet med det hetsiga och förorenade. När solen på väg upp över de gröna fälten sakta färgar himlen rosa och ackompanjeras av tuppar som gal i bakgrunden så är det svårt att inte förundras. Att se alla färger en hönas fjädrar kan skifta i och hur apor kan vara så lika människor i sitt rörelsemönster gör att jag är beredd att säga att om jag måste tro på något så är det naturen. Vilket också är anledningen till skammen och skulden i hur naturen tas om hand om. För i allt detta fantastiska, så har vi människor lyckats skapa så mycket förstörelse och förödelse av vår natur. Gröna fält med rik växtlighet som vid första anblick ses som naturligt visar sig sedan vara monokulturer, så som sockerrör, bomull och ris, vilka odlas med bekämpningsmedel och kemikalier, och som istället för att arbeta med naturen sakta bryter ner och utarmar den. Och detta sker över hela världen, hela tiden.

Som västerlänning kan man komma med sitt miljöengagemang och tycka att andra måste skärpa sig. När även organisationer som aktivt arbetar med miljöfrågor har plastpåsar och petflaskor slängda i trädgården är det lätt att komma med pekpinnar. Vad man lätt förbiser är att den utveckling som gjort att vi har kunnat effektivisera och förbättra våra samhällen är på bekostnad av andra. Väst har kunnat ha den utveckling vi har haft på grund av användning av billiga naturresurser och arbetskraft från andra länder, som därmed inte heller har fått tillgång till samma bekvämligheter. Även om rikare länder nu försöker vara miljömedvetna så är det ändå människors sätt att leva som bidrar till klimatförändring och miljöförstöring. Och då är det inte de indiska bönderna på landsbygden som är de stora klimatbovarna, men det är dem som det kommer att drabba värst. Flyget som har tagit oss hit och vår elanvändning när vi ständigt använder våra laptops är det som måste förändras. Och ändå sitter vi här och knappar på våra datorer och laddar våra mobiler med smutsig energi då vi ringt långväga samtal hem. Känslan av att vara här för att lära sig och försöka bidra till att göra något bra, brottas ständigt med skulden över att man själv också är en del av problemet.

…på en och samma gång…

Men hur kan vi då hitta någon balans i allt detta att förhålla oss till? Alla dessa känslor och analyser som ständigt dyker upp i vår vardag och sätter vårt agerande på prov. ”Vad gör vi ens här, vad bidrar vi till?” frågar jag mig när vi går morgonpromenad längs dammiga vägar med tutande motorcyklar och rikshaws svischandes förbi. Tar vi inte bara resurser och tid som skulle kunna användas på bättre sätt? Vi försöker backa några steg och ta ett större perspektiv och se hur detta faktiskt kan vara en del i något större, hur vår förståelse och upplevelse av denna tid kan komma att bidra till vad vi gör och vilka perspektiv vi använder i våra framtida liv och eventuella arbeten. Hur våra upplevelser kanske kan ge ringar på vattnet och nå ut till i alla fall några fler än tidigare.

Innan vi viker av på den röda grusvägen som leder till byn där vi bor kommer vi fram till att i litet eller stort vara någon typ av positiv kraft för förändring, det är vad vi kan göra.