Nandri India

Min tid som praktikant hos Svalorna, som praktikant hos Evidence är nu över. Jag har tagit mig till en strand i Goa där jag sitter och känner mig lite vilsen bland sand och turister. Borta från Tamil Nadu och Madurai som de senaste månaderna blivit hemma. Tiden går fort i Indien. Jag är nu inne på femte månaden och ser dagarna som är kvar räknas ned en efter en. Sällan är avslut så definitiva som hejdåkramar, en stundande flygresa och ett visum som går ut.

Den sista veckan hos Evidence gick dagarna om möjligt ännu snabbare än innan. Många saker skulle avslutas och lämnas över. På kontoret en databas och en in i minsta detalj beskrivande användarmanual, en textsamling som berättar om dalitkvinnors kamp för sina rättigheter och en grund till en ny hemsida. Från garderoben lämnades 11 kurtor med tillhörande schalar och byxor som jag samlat på mig, mitt färgglada försök att smälta in. Med lite lättare packning reste jag alltså från Madurai, om 18 kilo kan kallas lätt. Glad att lämna kvar lite saker, för jag tar med mig så mycket mer från Evidence, Madurai och Indien. Det skapar någon slags balans i avslutet.

Tiden som praktikant har varit väldigt lärorik på många sätt som är svåra att sammanfatta i ord. Men framförallt också inspirerande och motiverande. Personalen på Evidence och människor som jag träffat och lyssnat till under fältbesök och public hearings bland annat, har generöst delat med sig av sina personliga och professionella erfarenheter av att befinna sig mitt i ett samhälle som präglas av kastsystemet. De har berättat om diskriminering som de mött och motståndet som de är en del av. Lärorikt, svårt, inspirerande, ledsamt och fängslande att lyssna till. Om och om igen har det berättats för mig, att lagarna finns här, för i lagarna har alla (nästan) samma rättigheter. Att Indien är världens största demokrati, sägs det. Men människornas erfarenheter berättar om och om igen en annan verklighet.

En gång fick jag höra att man kan växa upp och bo i Indien utan att påverkas av kastdiskriminering, att den är begränsad till landsbygden och inte påtaglig i de större städerna. Några dagar i Chennai och jag vet definitivt att det inte stämmer. Segregeringen av människor var just påtaglig. Där såg jag slummen och mötte en av dess unga invånare som kämpar för att få bo kvar där. Jag har också fått höra om kastdiskriminering i skolorna, på bostadsmarknaden, i arbetslivet. Från första till sista dagen i livet påverkar kastsystemet människor och överallt existerar det, i Indiens städer såväl som på landsbygd.

Så var kommer påståenden likt detta ifrån? Det okomplicerade svaret tror jag är att man medvetet eller omedvetet väljer vad man ser och inte ser. Det är lika överallt, för människor världen över. Man kan leva i Sverige och säga att vi har ett jämställt samhälle, där alla har samma möjligheter oavsett kön eller etnicitet. Man kan leva i Indien och säga att kastdiskriminering inte existerar, men frågan är vilken verklighet man då lever i?

…

Detta blir mitt sista inlägg på indienbloggen, men Indien ska jag njuta av ett tag till.  Från Goa tar jag mig till Jaipur och vidare till Agra för att ta kort framför Taj Mahal, vars gestalt jag skådat på teförpackningarna i fyra månader, för att sedan avsluta med en dos kaos i Delhi. Suga i mig lite mer av allt vad jag kommit att uppskatta i detta land, te till exempel. Jag kan inte avsluta denna blogg utan att nämna morgonteet hos Evidence, hittills oslagbart i sin smak. Summan av kardemumman, en mycket nöjd praktikant som med en del vemod säger Nandri, det lilla ord på Tamil som gett mig så många leenden att möta och besvara, tack.

/Veronica Ahlenbäck